Forskningsfusk eller rättsövergrepp

Dela |
Finns i lager

Den 22 april 2004 kunde vi i Dagens Nyheter (DN) läsa att en överläkare misstänks för grovt fusk tidigare professor på Karolinska Institutet anklagas för att ha förfalskat forskningsresultat [1]. Bakgrunden till artikeln var att Karolinska Institutet (KI) några veckor tidigare i en skrivelse bett Vetenskapsrådet (VR) om hjälp att utreda misstankar om vad man kallade möjliga avvikelser från god vetenskaplig praxis. Denna
hemställan gällde den i DN utpekade överläkaren och professorn samt en av hans tidigare doktorander. Uppenbarligen hade journalister fått vetskap om saken och kontaktat KI:s nytillträdda rektor Harriet Wallberg-Henriksson för att få ytterligare information i ärendet.
Samma dag som DN på morgonen slagit upp sin nyhet om forskningsfusk på KI i feta rubriker valde dess rektor att bekräfta saken via ett pressmeddelande. Detta spreds på eftermiddagen via Tidningarnas Telegrambyrå (TT). Där framgick att en mängd grava misstankar riktades mot professorn och dennes tidigare doktorand. Enligt slutmeningen fann KI det dock svårt att i egen regi göra en neutral granskning av de anklagelser som rests och därför hade man begärt hjälp från Etikkommittén vid VR [2]. Ingenting sades om att den som framfört beskyllningarna var en kollega och affärspartner till professorn. Detta framkom istället dagen därpå, den 23 april, i en notis härrörande från TT och publicerad bland annat i Svenska Dagbladet [3]. Vad man kunde läsa där var till en början följande: Djupa personliga motsättningar kryddade med falska anklagelser och svikna löften har lett fram till situationen vid Karolinska Institutet där två tidigare anställda har anmälts misstänkta för forskningsfusk, anser fackets representant. Vad som förelåg tycktes alltså vara en konflikt mellan två individer och misstankar som KI önskade bistånd från VR med att få utredda.

I den ovan citerade DN-artikeln, som var skriven av journalisten Per Snaprud, nämndes i och för sig inte namnet på den utpekade överläkaren. I texten gavs dock sådana uppgifter att vem som helst lätt skulle kunna identifiera honom, till exempel via offentliga myndighetsarkiv.
Självklart fanns det också på KI och på det sjukhus där han arbetade många som visste vem han var och ryktesspridningen kom snabbt igång. I artikeln citerades flitigt Jan Carlstedt-Duke, dekanus
vid Karolinska Institutet, och Kerstin Uvnäs Moberg, professor vid Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) samt kollega och affärspartner till den utpekade professorn. Också denne senare hade blivit uppringd av Snaprud men avböjt att uttala sig per telefon innan utredningen var slutförd. I Sverige liksom i andra länder finns en konsensus om att ingen ska dömas ohörd och att ingen ska dömas bara på misstankar.
Inom rättssystemet är beviskraven likaledes högt ställda och man brukar hänvisa till det latinska talesättet in dubio pro reo (vid tvivel, till fördel för den tilltalade). Även om principen inte finns bokstavligen inskriven i rättegångsbalken har det genom praxis blivit en grundregel att ingen ska dömas om det inte kan ställas utom allt rimligt tvivel att han eller hon är skyldig. Varför valde då KI, VR och DN att gå ut och ge offentlighet åt misstankar mot två enskilda personer som ännu inte hade fått möjlighet att försvara sig? Den oberoende utredning som KI ville få gjord var ju inte ens påbörjad. Vilket var det allmänintresse som motiverade att ännu inte utredda misstankar med upprinnelse i en affärskonflikt mellan två forskare basunerades ut i landets största morgontidning?

  • 190,00kr
  • st

Produktinformation

Art nr:
9789186215064
Vikt:
360.00
Leveranstid:
3-5 dagar

Specifikation

ISBN:
978-91-86215-06-4
Författare:
Johan Thyberg
Förlag:
GML Förlag
Bandtyp:
Mjukband
Format:
148 x 210 mm
Antal sidor:
250